MARIE-LOUISE EKMAN OCH TVÅ MÄSTERVERK FRÅN 1976
7 juni - 26 juni 2019

FOR ENGLISH VERSION, CLICK HERE

Den 4 juni 1937 la Pablo Picasso (1881-1973) ner sina penslar efter 35 dagars oavbrutet arbete med en gigantisk målning. Resultatet var “Guernica”, ett konstnärligt och numera ikoniskt monument över den fasansfulla bombningen utförd av Francos trupper av den spanska staden med samma namn. Den enda som fått iaktta konstnären under arbetets gång var hans älskarinna han träffat året dessförinnan, den avantgardistiska fotografen Dora Maar. Hon dokumenterade “Guernicas” tillblivelse i en serie fotografier. Vissa av de personer som figurerar i “Guernica” fick stor betydelse för Picasso och han arbetade vidare med dessa figurer i senare målningar. I oktober samma år målade Picasso ”Femme en pleur”, den sista och den starkaste av en serie målningar med den gråtande kvinnan som motiv. Dels var den gråtande kvinnan en symbol för alla de mödrar och kvinnor som mist barn och älskade i det spanska inbördeskriget, alla de oskyldiga människor som kastas in i krigets fasor, men det var i Picassos ögon lika mycket ett porträtt av Dora Maar. Hon blev hans egen symbol för den gråtande kvinnan. Picassos ”Femme en pleur” finns numera i samlingarna på Tate i London. 

Marie-Louise Ekman (född 1944) målar i mitten av 1970-talet det som ska bli några av hennes mest betydande verk. Då har hon sedan utställningsdebuten 1967 redan skapat sig ett rum och ett språk för det konstnärliga uttryck som så omisskännligt blivit hennes signum. Med enkla former och nästan serieteckningsliknande uppbyggda målningar i klara färger och med ett fokus på vardagslivets absurditeter stod hennes målningar för något alldeles säreget. Med humor och med en minst lika stor portion allvar skapade Marie-Louise Ekman målningar som handlade om Livet: Om allt det svåra, allt det glädjande, allt det sorgliga och allt det roliga och allt det andra som ryms på en glidande skala däremellan. Satiren underminerade hierarkiska strukturer och sunkiga könsmaktsroller och allvaret påvisade orättvisor och vikten av sexuell frigjordhet. Allt detta mot en bakgrund av en klockren popkonstestetik och en flört med bilden av den modernistiska bilden av det manliga geniet.

”En Picasso-dam och ett par” (1976) är en av Marie-Louise Ekmans mest kända verk. Denna underbara och högst intelligenta målning är ett kondensat av den ekmanska humorn. Popkonstens amerikanisering förkroppsligas av serietidningens Kajsa Anka som med en stängd och flinande näbb möter den sura gubbens erigerade penis. Tiden har runnit ut för den sura gubben och den nya generationens Kajsor stänger näbben. Denna scen utspelas mot bakgrund av Pablo Picassos “Femme en pleur” som iakttar, kanske äntligen, en maktordning i gungning.